Nejfan, nu har denna blogg innehållit för många depp- och irritationsinlägg på sistone. Jag måste börja bli en positivare och gladare människa. En som inte klagar på det mesta som kommer i hennes väg. Inget blir ju bättre av att negativa tankar och funderingar tar upp ens liv. Det skulle även vara prima om några av irritationsmomenten skulle ta och försvinna helt. Men även om jag försöker att inte tänka på dem, så gnager dem någonstans där bak i huvudet och grubblandet startar- åter igen. Det är egentligen bara en person som kan fixa det som jag inte orkar med längre. Och det är jag. Och jag ska förhoppningsvis göra det, så småningom.

Men jag börjar med att, iallafall försöka, införa ett par positiva tankar i skallen (och när jag skrev det där fick jag, av någon anledning, en klump i magen). Är jag rädd för att ta reda på vem jag är utan negativiteten, eller vad är grejen?