SOL OCH MÅNE.
Men det här har jag gjort idag; vaknat, legat i sängen och läst, ätit frukost framför tvn, hoppat i väldigt ofashionabla kläder och tagit mig en promenad i solskenet som för en gångs skull har visat sig i Luleåstad. "Har du sett att solen och månen är uppe samtidigt idag? Det var längesen. Det är härligt", sa en tant till mig när jag gick nere vid älven. Solen hade dock hunnit börja sjunka när jag gick ut och nu håller det redan på att bli mörkt. Det är tragiskt att tänka på att vi fortfarande går mot mörkare tider, men samtidigt blir det mysigt när stjärnor och adventsljusstakar lyser i husen vid vägkanten. Vägkanten som för tillfället är helt snöfri och även den bidrar till detta eviga mörker. Och dessutom så är det mindre än en månad kvar tills det vänder mot ljusare tider och huxflux har vi väl våren på besök. Jag längtar redan.
Y-E-S-T-E-R-D-A-Y.
NITAT.
så var dom köpta. troligtvis världens halaste skor, men vill man vara fin får man lida pin. 500 pix, monki.
I KEEP WONDERING HOW I WILL SURVIVE.
Nejfan, nu har denna blogg innehållit för många depp- och irritationsinlägg på sistone. Jag måste börja bli en positivare och gladare människa. En som inte klagar på det mesta som kommer i hennes väg. Inget blir ju bättre av att negativa tankar och funderingar tar upp ens liv. Det skulle även vara prima om några av irritationsmomenten skulle ta och försvinna helt. Men även om jag försöker att inte tänka på dem, så gnager dem någonstans där bak i huvudet och grubblandet startar- åter igen. Det är egentligen bara en person som kan fixa det som jag inte orkar med längre. Och det är jag. Och jag ska förhoppningsvis göra det, så småningom.
Men jag börjar med att, iallafall försöka, införa ett par positiva tankar i skallen (och när jag skrev det där fick jag, av någon anledning, en klump i magen). Är jag rädd för att ta reda på vem jag är utan negativiteten, eller vad är grejen?
VAD ÄR DET JAG EGENTLIGEN VILL SÄGA?
Ett helt nytt ljus ger oss nytt hopp
Men även skuggorna blir större nu
Och inget är sig längre likt
I din värld av mörker syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten
IT'S GONE WITH YOUR STEP.
Jag vet inte var jag står, vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag gör och jag vet inte varför.
SO TELL ME WHEN YOU HEAR MY HEART STOP.
skinnjacka - jsfn by ellos tisha - ginatricot jeans - bikbok skor - dcate/stadium väska och munkjacka - lånade ring - h&m mössa - stickat själv.
I TRIED TO FIND A CURE FOR THE PAIN.
min mysse som jag stickade klart idag.
FALL AT YOUR FEET.
Jag undrar när det sist gick en hel dag utan att jag var irriterad över något. Det är hemskt egentligen. Idag var jag mest sur för att skolan började igen. Jag känner att jag inte kunde ta till vara på lovet som jag ville, på grund av sjukdom. Vi som var sjuka (för vi var en hel del) borde få en extra veckas lov. Höhö. Och faktiskt, jag har inte varit en sån där "ååååh, vad jag hatar skolan!"-människa förut. Visst, jag har väl aldrig älskat den heller, men nu är det hat på hög nivå. Nej, nu tickar klockan iväg alldeles för fort. Måste ju sova eftersom klockan ringer 06.45 varje jävla vardagsmorgon sju veckor framåt.
Tycker ni att det här är den mest positiva bloggen som finns? Tänkte väl det.
